Oftast kan man dock inte påvisa någon orsak till epilepsin. Det vill säga orsaken till sjukdomen är hos dessa okänd. Epilepsi debuterar oftast när hundarna är mellan ett och tre år gamla. Vid krampanfall före sex månaders ålder eller efter sju års ålder finns oftast en påvisbar orsak till sjukdomen.

Epilepsi har påvisats hos många hundraser och hos vissa raser har man också visat att sjukdomen är ärftlig. Av det skälet bör hundar med epilepsi inte användas i avel. Ett krampanfall inleds oftast med att hunden är orolig, ett tillstånd som kan pågå under flera timmar. Vid själva krampanfallet spänns musklerna i kroppen och hunden faller omkull. Sedan följer rytmiska ryckningar i benen, ansiktet och halsen.

Oftast saliverar hunden kraftigt samt att den ibland även kissar och bajsar på sig. Anfallet brukar vara i 1-3 minuter. Efter anfallet reser sig hunden upp och verkar förvirrad och orolig. Det tar i regel flera minuter innan hunden känner igen ägaren. Ibland tar det upp till ett dygn innan hunden är helt normal till sättet igen. Epilepsi utan orsak kan inte botas. Däremot kan man behandla hundarna med krampdämpande medicin som ges som tabletter.

Behandling brukar inte sättas in om hunden bara har enstaka anfall. Om anfallen däremot kommer ofta eller är väldigt långa behandlas hundarna. Behandlingen blir då oftast livslång. Det är inte alltid som behandlingen lyckas hålla hunden helt fri från anfall. Ibland kan flera anfall avlösa varandra med mycket korta mellanrum. Detta tillstånd kallas för status epilepticus och kan vara livshotande eftersom hjärnan utsätts för syrebrist.

Ett sådant tillstånd kräver akut veterinärvård eftersom tillståndet måste brytas med krampdämpande injektioner. En hund med epilepsi fungerar oftast mycket bra i vardagslivet. Troligen lider inte hunden under själva anfallet eftersom den då vanligen är medvetslös. Eventuellt kan fasen med förvirring och oro innebära psykiska obehag för hunden.

Källa: hunderiet.se

 Bilden kommer ifrån Wikipedia

Texten från Per50