Jag blir sjukt irriterad på människor som ska hjälpa till med inkallningar och korrigeringar. Gårdagens händelse hade kunnat resultera i att Acke inte funnits mer och nästa gång kommer jag säga ifrån och skita i hur sur/irriterad min svärmor blir. Det retar mig mer och mer när jag tänker efter.

Min svärmor ropar på Acke så fort hon anser att han är för långt borta, jag vet hur bra koll Acke har på mig så jag vet också att han inte rör sig mer än max 50 meter ifrån mig och kommer vi till vägskäl så väntar Acke in mig för att veta vilket håll vi ska gå på. Jag vet dessutom att han inte lyssnar på min svärmor när hon kallar på honom, så blir inte riktigt jätte irriterad över det. Jag tränar Acke också just nu i att inte äta upp andra hundars hårtussar eller annat "gott" som naturen kan tänkas erbjuda, men igår så stimmade hon och stojade så fort vi närmade oss en hårtuss, servett eller vad det nu kunde vara vilket gjorde att "Nej" träningen på just dem här spännande grejerna gick åt h****te och jag fick idag bekräftat att det bara är att börja om igen. Lite mer irriterad blev jag efter dem incidenterna och med en svärmor som trodde hon gjorde rätt och hjälpte mig som inte förstod att varje sådant tillfälle är ett träningstillfälle.

Nu till det jag blev förbannad på och som jag ångrar att jag inte fick ett utbrott just då var när vi kom ut ifrån skogen och var tvungna att gå på en större trafikerad landsväg så tränar jag Acke att gå på min vänstra sida vid diket, i diket eller bakom mig. Fungerar klockrent när det kommer bilar, men så fort bilarna inte är i närheten så vill han gärna gå om mig på högra sidan vilket jag korrigerar. Igår när han valde fel sida så korrigera jag honom men då vände min svärmor runt och "fyyade" honom samtidigt som hon luta sig över och skällde ut honom, detta resulterade i en hund som kastade sig ut mitt på vägen och när jag försökte få tillbaks honom började spjärna emot. Så jag fick helt enkelt hålla kopplet spänt så han inte försökte fortsätta sin flykt över vägen och lyfta upp honom och bära tillbaks honom. Sen gick han resten utav vägen med svansen mellan benen. Hade det kommit en bil så hade Acke blivit påkörd.

Till saken är att hon vet om min och min sambo oskrivna regel, den som håller i kopplet är den som "bestämmer" över hunden både kopplad och lös. Men ändå kan hon inte låta bli och det blir värre för varje promenad hon följer med på. Saken blev inte bättre igår heller när hon berätta för mig var och när jag skulle få ha Acke lös eller inte lös. Kommer iaf inte gå ut någon runda med henne på ett tag nu och gör jag det så lär jag få ett smått utbrott om hon beter sig så igen.

Jag blir ju inte lugnare utav att hon ska passa Acke i 3 dagar eftersom vi ska till Danmark, så nu ska man behöva vara orolig på sin weekend resa också :(

Har jag överreagerat eller reagerar jag normalt?