Jag kunde inte ta mig ur sängen idag. Jag ringde och sjukanmälde mig för skolan. Världen var en mörk och grym plats och jag ville bara gömma mig under mitt mjuka täcke. Det höll sig i flera timmar. Sigge (min hund) visste att något var fel och lade sig hos mig med huvudet lutad på min arm. Jag vaknade sen vid 14.30 (efter att ha somnat och vaknat flera gånger) av att någon ryckte i mitt byxben. Sigge gnydde och ville få upp mig men jag bara gurglade trött och nedstämt. Han gnydde då högre. Jag satte mig upp och tittade på honom. Han tittade tillbaka och slog ner rumpan. Gnydde lite till och jag sa ”Ja, jag vet”. Han satt envist stilla och stirrade tills han mentalt fått mig att lämna sängen och stå upp. Då passade han på att hoppa upp i sängen, snabb som en blixt och la sig utsträckt över min plats. Jag kunde inte låta bli och skratta, visste inte om han snodde min plats för busiga skäl eller om han verkligen inte ville att jag skulle lägga mig igen. Jag pussade han på huvudet och klappade honom på ryggen medan han lekfullt naffsade på mina fingrar. Min ludna hjälte ♥ du ser rakt igenom mig och det är jag tacksam för.